Natsume Soseki: The Gate (New York Review Books 2013)

Ibland kan en roman som är hundra år gammal beskriva dagens verklighet bättre än någon aktuell skildring. Naturligtvis finns det inget Twitter, inga rappare och inga överskottsmål med. Men människors relationer kan kanske uttryckas klarare utan sådant brus – den gångna tidens markörer betyder ju inte så mycket för oss även om de finns med.

Natsume Soseki (1867-1916) är en av Japans största författare genom tiderna. Hans romaner handlar framför allt om människors relationer till varandra och till livet på ett sådant tidlöst sätt. En av de mest berömda är Kokoro, som också finns översatt till svenska av Vibeke Emond (Pontes 1996).

Nu har en av hans andra romaner, Mon, kommit ut i en nyöversättning på engelska med titeln The Gate. Som vanligt i hans böcker händer det egentligen inte mycket. Men det är som det japanska livet, desto mer döljs under ytan i bemärkelsen att personerna förstår varandra utan att prata om det. Ett ideal i Japan är att de som befinner sig på samma våglängd inte behöver formulera allting. Ändå handlar The Gate ganska ingående om ett ungt pars förhållande, familjers inbördes relationer och en mans försök att finna meningsfullhet.

Det är samma stämning som råder i regissören Yasujiro Ozus filmer. Eller, med ett mera europeiskt perspektiv, i filmer av den finske regissören Aki Kaurismäki som i mina ögon förefaller vara en elev i direkt nedstigande led från Ozu.

De arbetar med samma verktyg som Natsume Soseki gjorde: långsamhet, allvar, lite desperation och ett stråk av humor under ytan. Som livet, ungefär.