21 mars, 2019

Androider dagisfröknar?

Androider med ett outsinligt förråd av Teletubbies och andra favoriter istället för dagisfröknar och drönare som övervakar barnens utelekar – är det en lösning för Japan? Premiärminister Shinzo Abes satsning på fler kvinnor i arbete går långsamt, bland annat på grund av bristen på dagis.
Ja, Japan Times stort uppslagna förstasidesartikel kunde verka trovärdig, speciellt om man mindes alla mer eller mindre fantasifulla framtidsdrömmar som Japans högteknologiska företag presenterade på det optimistiska 1980-talet.
Men nu var publiceringsdatum 1 april. Och de små barnen får nog under lång framtid njuta av verkliga dagisfröknar.
Mina egna barn gick i kommunalt dagis i Tokyo på 1990-talet. Fröknarna var många, alltid med rena uniformer och oändligt tålamod när de till synes utan svårighet lyckades få en hel drös 6 månaders bebisar att sova middag tillsammans på stråmattornas madrasser.
Abe har satsat på en utbyggnad på förskoleverksamheten för att fler kvinnor ska komma i arbete utanför hemmet – dels som en jämställdhetsåtgärd, dels för att det behövs allt fler på arbetsmarknaden på grund av den snabbt åldrande befolkningen.
Men just vården av barn är en stor stöttesten. Väntelistorna till dagis är långa. Över 23 000 står i kö – vilket i och för sig inte låter som så mycket i ett land med 124 miljoner invånare och kanske i sig säger en del om hur det går med satsningen kvinnor på arbetsmarknaden. 60 000 barn lär vara ”gömda” från väntelistorna genom att närstående eller oregistrerade dagmammor och institutioner tar hand om dem.
Tidningen Yomiuri krävde häromdagen ”omedelbara, drastiska åtgärder”. Till dem hör att höja lönerna för anställda. De tjänar 7000 kr mindre i månaden än medellönen.
Regeringens linje verkar vara att släppa på reglerna för dagisverksamhet bland annat så att barngrupperna får vara större. Det finns också anledning att sätta åt kommuner som inte uppfyller de krav de har på att ordna verksamhet.
Inte oväntat oroas man nu av att kvalitén ska sjunka. Av egen erfarenhet vet jag att den har varit extraordinär. På vårt vanliga kommunala dagis lagades maten på plats delvis av ingredienser som barnen själva odlade, alla hade rena kläder och hakklappar varje dag, det fanns plaskdamm och höns och man promenerade i omgivningen och lärde dem mitt i asfaltdjungeln både växter och insekter. Kontakten mellan föräldrar och dagis skedde både ansikte mot ansikte varje morgon och genom skriftlig redogörelse varje dag för vad barnen gjort hemma och hur de mått. Barnen lärde sig allt från att äta med pinnar (nästan innan de kunde gå) till att ta hand om varandra.
Men hur bra dagis man än har återstår ett stort problem: var de ligger och hur länge de har öppet. Ska kvinnor ut på arbetsmarknaden måste antingen arbetsmarknaden eller dagis förändras. Som det nu är förväntas alla börja arbeta tidigt och fortsätta till sent och ofta gå ut på After work efteråt. Men dagis öppnar klockan sju och stänger klockan fem. Många har en timme eller mer till arbetet. Då måste dagis ligga nära stationen och ha öppet längre.
I maj ska regeringen Abe komma med nya planer för hur det som kallas ”alla medborgares dynamiska deltagande (i samhället)”. Det blir spännande att se.