Smakprov ur Monicas böcker:

 

 

Utdrag ur Monica Braw:Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt (Atlantis 2013)

 

År 1882 skickades en liten sjuårig japansk flicka, Tsuda Ume, till Amerika. Hennes uppdrag: att lära sig hur amerikanska kvinnor levde. Hennes liv blev fyllt av studier, beundran, främlingskap, väntan och kontroverser.... .Det finns en bild av lilla Ume när hon nyligen hade anlänt till USA. Hon har västerländsk klänning och en väldig hatt, lutar armen mot en byrå och står med den ena foten korsad över den andra, nonchalant, kanske som hon sett amerikanska män stå. Det verkar säga mycket om flickan som nyligen skickats rakt ut i det okända av sin egen far, Tsuda Sen. Hon hade ett uppdrag från japanska staten.

 

Bakgrunden är följande: Tsuda Sen blev inte glad när också hans andra barn visade sig vara en dotter. Han blev rentav så rasande att han lämnade hemmet och inte kom tillbaka på flera dagar. Hans hustru Hatsuko fick själv hitta på ett namn till flickan. Det blev Ume, efter det plommonträd, ume, som hon råkade fästa blicken på. Plommonträdet blommar medan det fortfarande är så kallt att det kan falla snö. Det är en symbol för styrka, uthållighet och förmåga att återhämta sig. Det visade sig passa bra.

 

Trots den första besvikelsen blev Ume så småningom sin pappas ögonsten. Eller kanske vore det rättare att säga att hon blev ett av hans projekt. Tsuda Sen hade många projekt. Han hade lämnat sin hemort bakom sig. Där fanns inte mycket att hämta för femte sonen till en lågrankad samuraj. År 1853 hade han blivit beordrad att sälla sig till dem som vaktade kusten kring shoguns huvudstad Edo (Tokyo) mot annalkande utländska fartyg. Det var inte särskilt effektivt. Samma år stävade amerikanska fartyg obehindrat in i Tokyobukten med krav på att Japan skulle öppna sig för internationella kontakter. Det blev början på en ny tid. Staden sjöd snart av alla möjligheter som uppenbarade sig sedan västerlänningar för första gången på nära 250 år fritt fick komma till landet. En hord av diplomater, affärsmän, forskare, konstnärer, äventyrare och inte minst missionärer hastade dit. De blev inte enbart välkomna. Många såg deras ankomst som ett intrång och en inblandning i Japans inre angelägenheter.

 

Men Sen var en av många som välkomnade den nya tiden. Han studerade främmandespråk och allt han kunde komma över om västerlandet. Hans ambition var att på det viset skaffa sig en anställning inom statsapparaten. Ingen visste då att Japans ledning inom mindre än tjugo år helt skulle ha förändrats. Det mer än 250 år gamla shogunatet skulle vara upplöst och Japan på väg att styras med helt andra ideal. Sen med sina språkkunskaper blev tolk på det som ungefär var utrikesministeriet och fick i tjänsten göra en resa till USA. I San Francisco gick han till frisören, klippte av sig hästsvansen och skaffade västerländsk frisyr. Det blev en chock för dem därhemma. Men samtidigt började han ana att en tjänst i shoguns statsapparat kanske inte var framtiden. Istället gav han sig in på olika affärer, som ett hotell för västerlänningar i Yokohama. Han började odla sparris och andra för japaner okända grönsaker. Han blev så småningom också kristen. Kristendomen hade nyhetens behag efter att ha varit totalförbjuden i tvåhundra år. Den spreds nu av många ivriga missionärer. En del japaner som lät döpa sig var övertygade om att kristendomen i sig bringade modernitet och framgång.

 

När den siste shogun avgått blev kejsaren, den 16-årige Mutsuhito (efter sin död kallad Meiji), till namnet landets främste styresman år 1868. Men de verkliga ledarna var unga, militanta samurajer. De ansåg att det enda sätt på vilket Japan kunde undvika att bli sönderdelat och kolonialiserat av mäktiga stater som USA, Storbritannien och Frankrike var att efterlikna dem. Därför satsade de på att lära sig allt som bara var möjligt från Väst. En av de märkligaste satsningarna var att år 1871 skicka en delegation, bestående av ett hundratal personer, på en jordenruntresa till USA och Europa och till och med till Sverige. Resan varade i mer än ett år. Delegationen kallades Iwakura-delegationen efter dess ledare, Iwakura Tomomi. I delegationen ingick fem små flickor. En av de flickorna var Tsuda Sens dotter

 

Ume... Det skulle ta tio år innan Ume kom hem igen. Då hörde hon varken till Japan eller USA

 

längre... I Japan blev hon ett kuriosum. Hon kunde inte ens längre japanska. Hon kunde inte tala med sin egen mor.

 

Ändå slogs Ume för att japanska flickor skulle få studera något annat än hushåll och syslöjd. Efter åratal av mothugg, likgiltighet och penningbrist lyckades hon grundade en skola som nu är ett berömt universitet för kvinnor i Tokyo. Det finns än idag.

 

© Monica Braw


 

Vinter i Japan? Ett smakprov från min bok Hemort: Tokyo

 

AIKIDO

 

 Oljekaminen väser och utstöter ohälsosamma ångor. Det lilla rummet upptas helt av ett bord med fyra stolar. Luften är tjock av vått ylle och bara kroppar. Man står ut, för värre är att vänta. Det är bara att skala av sig, utifrån och inåt, ända till långarmade undertröjor och långkalsonger. Någon fuskar snabbt och dra på den vita uniformen över. Försiktigt, när hon tror att ingen ser, rullar hon upp de getingrandiga trikåbenen under. De fem kvinnorna troppar ut, den långa lärarinnan först med fotsida byxkjolen, hakama, tributen till hennes svarta bälte.

 

Templet ligger i halvmörker och benmärgskyla. Fem i morse satt här i Taisoji en rad besläktade andar i zenmeditation, orörliga, för att samla sig inför dagen, livet, såsom varje vecka denna tid. Deras hårda runda kuddar, uppuffade enligt reglerna, ligger nu på sina platser på hyllan. Där har en reumatisk, till huvudsvålen renrakad amerikansk nunna också ställt sitt lilla stjärtstöd, utan vilket hon inte kan upprätthålla illusionen av att sitta i lotusställning.

 

På altaret glimmar en buddhastaty dovt, inget stort, inget märkvärdigt, detta är ett litet stadsdelstempel bara. Någon har ställt ett glas med risvin där och ett äpple att välsignas och erbjudas buddhorna innan man själv förtärde. Försiktigt släpar vi undan den stora snäckan och bjällran och staven som prästen med bestämdhet använder för att så att säga hålla takten under sitt mässande av Amida Buddha. Kudden med tofsar skjuts åt sidan, pulpeten och rökelsekaret likaså.

 

                Vi fortsätter med att lyfta bort väggar, fönster och dörrar, rispappersklädda, som annars lätt skulle kunna sparkas sönder när vi sätter igång.

 

                Nu är rummen med stråmattor en enda sal. Därute, ser vi genom de helt öppna väggarna, faller snön sakta och bildar travar på stenlyktorna. Våra bara fötter och händer är kalla. Vi lyfter armarna och andas djupt, en rytm avsedd att få blodet att flyta snabbare, att låta vinden och vädret och, vem vet, de allestädes närvarande gudarna att värma oss mera stadigvarande än omklädningsrummets oljekamin.

 

                Under tiden hänger prästens hustru blöjor tvättade i kallt vatten på ett klädstreck utanför. Hennes händer är svullna av köld, en telefon ringer, ett barn kinkar, en bil fräser förbi.

 

                Härinne i halvskymningen bildas en liten driva snö vid väggen och fötter blir blå. Vi övar den fartens kullerbytta som börjar på utsidan av handryggen, följer den lätt böjda armen förbi skuldran, inte ens snuddar vid huvudet och känns som en fjäderlätt volt om den görs rätt. Men golvet är hårt och mjälten blir öm.

 

                ”Längtan till marken! Tänk på den som vårt hem!” manar Y. Och gör det i förbigående, svarta kjolar, fladdrande, långa ben snuddande vid heliga föremål.

 

                Hon lever för detta sedan tio år. Hon har lämnat sin familj, mannen universitetsprofessorn och barnen tonåriga tvillingar. Hon har gett upp sin advokatkarriär och en mindre gloriös tillvaro som alkoholist på San Franciscos gator. En och åttio lång, med schavande steg, herrskor och ständigt svettiga underkläder ägnar hon sig nu åt detta som åt en religion. Varje morgon klockan sex ger hon sig av till träning i iskalla salar, av vilka detta tempel bara är en. Halvsovande far hon härs och tvärs över stan från lektion till lektion, än aikido, än akupunktur, än internationella feministmöten eller galna kvinnors protesttåg mot det samhälle som gjort dem galna. Hon varvar med ett antal arbeten, tre, fyra stycken samtidigt med hjälp av en doktorsgrad i juridik, och undervisar affärsmän och blivande buddistpräster i engelska språket. På kvällen tränar hon svärdfäktning eller går på glödande kol, Det är allt samma sak, finn dig själv, tänk inte, your body knows.

 

                Men benen vikta under sig sitter eleverna, som respekten för lärare kräver, orörliga. Det är inte så att den sortens sittande är enklare för en del. Biologins lagar är desamma för alla: när blodomloppet hindras domnar lemmar och gör ont. Man kan se hur raden av fötter tillhörande dem framför gradvis domnar bort. En del fötter blir vita, en del gula. Somligas fötter blir blå, andras, de mycket mörkhyade, blir grå. Någon försöker försiktigt, omärkligt, flytta trycket från ena skinkan till den andra. Det är ett misstag. Då blir det onda akut. Den som en gång har rört sig kan inte längre sitta stilla. Låt stortårna vila, den ena på den andra, och fotsulorna missfärgas. Tänk på något annat. Det här är ett uthållighetsprov. Man sänker medvetandet till en punkt under naveln och koncentrerar all kraft dit. Som att föreställa sig en liten blå låga just där, värmande, säger Y. Balansen är allt, ron är allt, även i rörelse. Se på ingenting så ser du allt. Tänk på ingenting så uppfattar du allt.

 

                Vi passar mot varandra med slag som avvärjs med utsträckt hand. Attacker avvärjs med höftvridningar. Den anfallande oskadliggörs med en lätt tryckning på en öm punkt. Det är långt, oändligt långt, till O-Senseis, Stormästarens, förmåga att bara genom att snudda, ja nästan med blotta sin inneboende själsliga jämvikt, den blå lågan under naveln, fälla den anrusande. En cirkelrörelse med en arm, ett halvcirkelformat steg, en snabb hukning, en, ja kalla det kullerbytta då. Fågelbräcklig med tunt långt vitt skägg ser han ut över sina elever från foton på träningshallarnas väggar. Lärjungarna är snaggade, seniga unga män, hemmafruar med stadiga, korta ben, klena barn som anses behöva disciplin och självkänsla.

 

                Lärarna går med släpande steg för att inte förlora den alltöverskuggande viktiga kontakten med marken. De säger sällan någonting, de griper in ett ögonblick och slänger en oförberedd elev som en vante i det, trots all kullerbytteträning, mycket hårda golvet.

 

                Tänk inte för mycket. Din kropp vet.

 

                Vi tar ihärdigt tag, en gång till, i kamratens attackerande handled. En gång till blir greppet fel. Man förfaller till tänkande. Varför blev det så där? Hur skulle det vara?

 

                Snön faller och tvätten blir aldrig torr. Fötterna är något mindre blå. En handled ömmar av alltför många oskickliga grepp, och ska man vara riktigt ärlig, huvudet med efter ett dåligt fall.

 

                Vi sätter oss på knä i en ring, lägger händerna lätt, oändligt lätt i varandras och sluter ögonen. Pulsarna slår via fingertopparna som ett pärlband. Ett ögonblick. Så är allt slut.

 

                Efteråt känns luften märkvärdigt klar och kvasten sopar så lätt och ingen sopskyffel behöver man, dammet virvlar rakt ut på gatan.

 

                Sist sätter vi tillbaka väggar och rispappersfönster och återför bönepulpeten till sin plats.

 

                Buddha tycks för ett ögonblick le, och vem vet.

 

                Mycket är dunkelt.

 

 

© Monica Braw

 

Frihet

 

               I apelsinträdet hänger ett par ben i gråa långkalsonger. Fötterna är små. De dinglar lite fram och tillbaka, söker fotfäste på stammen, klättrar ned.

 

                Det är fru Tazoe som kommer ner ur apelsinträdet. I handen har hon en synnerligen vacker liten gren med två fullmogna apelsiner på. Det är senvinterapelsiner, sura men färggranna.

 

                – Nej men, frun! ropar fru Kimura nervöst. Akta sig så frun inte ramlar ner!

 

                Fru Kimura skrockar tyst och vippar med huvudet som en sädesärla. Ack ack ack! Hon stryker med händerna över sitt stärkta kimonoförkläde, ack ack ack! Hur ska detta sluta! Och hon vrider sitt huvud nästan ur led för att se upp mot det farliga apelsinträdets topp och ovanför det den vinterblåa klara himlen. Hennes gamla rygg är så krum att hon går böjd i 90 graders vinkel jämt. En får vara glad att en har blivit så gammal, men nu kan det räcka, tänker fru Kimura, ack ack ack!

 

                Och hon går in i sin trädgård igen och stryker med handflatorna över kimonoförklädet.

 

                Fru Tazoe har redan avpolletterat apelsinkvisten. Den står helt enkelt i en vas i hallen. Rakt upp och ned. Nåja, en färgklick i det mörka, gravkalla rummet. Något blomsterarrangemang är det ju inte, ingen ikebana.

 

                Det sprider sig en doft av bränt från köket. Det dröjer faktiskt ända tills hela huset fylls av den vidbrända doften från den stekta rockan innan fru Tazoe släpar sig ut i köket. Ja, släpar sig, inte för att fru Tazoe har svårt att gå utan för att hon hasar så förfärligt i tofflorna. De är inte bara helt utslitna, den gula plyschen med det vita teddyluddet är alldeles tufsig och uppriktigt sagt ganska sjaskig. De är också för stora, på tok för stora. Men vad ska en gammal människa med en gammal människas små, små fötter ta sig till? Varför inte hasa?

 

                Hon tar fast i dörrposter och stolpar på sin väg till köket. Det är lite dåligt med synen nämligen. Hon lutar sig fram över spisen. Utmärkt! Färdigt! och stänger av lågan. Nu ska hon lämna rockan där den är, ta en bit då och då av det vita sega köttet, som visserligen skrumpnar så småningom av att ligga framme, men vad gör det, rocka är utmärkt torkad med, det kan man köpa färdigt i affären, dyrt, så varför inte. Hm, hm, hm.

 

                – Ursäkta, är det någon hemma? ropar det från hallen och glasytterdörren skramlar.

 

                Hm, hm, hm.

 

                – Vem är det? frågar hon misstänksamt och stannar i köksdörren.

 

                – Grannfrun, frun. Vi hade kycklingfrikassé till lunch och det blev lite över och jag tänkte kanske det är svårt för frun att laga mat numera ...

 

                – Nej tack, jag ska inget ha.

 

                – Men jag ställer det här i alla fall så kan ju frun ...

 

                Hm, hm, hm.

 

                Fru Tazoe går tillbaka ut i köket. Kycklingfrikassé sa hon. Jaja. Hon lagar mat hon, god husmor säkert. Jaja. Vad var det nu jag tänkte på. Städning.

 

                Dammsugaren står på köksbordet. Hon använder ändå aldrig köksbordet till något annat så varför inte till dammsugaren. Hon drar den efter sig som en liten hund till vardagsrummet. Vintersolen skiner så värmande att man blir helt betagen, öppnar skjutdörrarna på vid gavel till trädgården, sjunker ner på knä på vassmattorna och betraktar alltihop. Få se, få se, nu borde det strax vara dags för plommonblommen! Hon har ett plommonträd, där till höger. Grenarna står kolsvarta mot himlen så här i slutet av januari, men någon vecka till så ska dess vita blommor sitta som snöflingor på kvistarna.

 

                Plommonblom är det något med, det är ett förebud om våren fast snö ännu kan väntas. Dessutom får man ju från plommonträdet det härligaste vin om man plockar frukterna medan de ännu är gröna och lägger dem i socker och sprit och tåler sig ett halvår. För att inte tala om inlagd plommonkart! I ättika! Med rött färgämne! För sin del kan fru Tazoe då rakt inte föreställa sig någon mer tillfredsställande måltid än en noggrant utjämnad portion snövitt ris, ordentligt tvättat, kokat över en varsamt uppbyggd eld med vatten just till första pekfingerknogen och efterångning precis lagom länge, alltså en sådan portion ris, och en, en enda, röd ättiksinlagd plommonkart i mitten, som Nippons flagga. Kycklingfrikassé!

 

                Ja plommonblom, jaja. Hon har en granne som inte är av samma åsikt. I själva verket har hennes granne, ja inte fru Kimura, hon är ytterst ordinär, nej en annan granne, högst originella åsikter, i varje fall vad gäller trädgårdar. Han har enbart körsbärsträd. Själv har fru Tazoe aldrig brytt sig så mycket om körsbärsträd, det blir för mycket, för sött, för luftigt och skirt. Dessutom har hon något emot den där smärtfyllda, njutningsrika nostalgin folk hänger sig åt när körsbärsblommens blad i sin vackraste prydno oåterkalleligen singlar mot marken och dör medan det mera vardagliga livet går vidare. Till yttermera visso blir det ju inte mer sedan, inte ens körsbär av dessa sterila träd, lite blombladspickles på sin höjd, kanderade, men kan det vara värt det? Grannens hus står fullkomligt inhöljt av körsbärsblom två veckor i april. Sedan är det alldeles tomt.

 

                Men det är ju hans problem.

 

                Jaja, tänker fru Tazoe, om jag skulle ta och städa lite.

 

                – Hallå, är det någon hemma? ropar en mansröst från tamburen.

 

                Hola, vem är nu det?

 

                Snabbt reser sig fru Tazoe och skyndar ut i den mörka hallen.

 

                – Vem är det? frågar hon och tänder lyset. Hon tar tag i kanten på glasögonen, pekfingret utanpå och tumme innanför glaset för att få dem så nära ögonen som möjligt. Ju närmare de kommer ögonen på sin väg upp från sin vanliga plats på näsvingarna, dess större ser ögonen ut. Hon har blivit gräsligt långsynt. Vem som helst som ser hennes i verkligheten mycket små ögon förstår det.

 

                – Från gasverket, mormor, säger den medelålders mannen familjärt, skulle kolla gasledningarna bara, årlig check-up.

 

                – Jaså, jaha, stig in då.

 

                Han kontrollerar gaskranarna.

 

                – De här är visst från Meiji-tiden minst?

 

                – Ånej, Taisho. Femtio år blir huset i år. Vi byggde det just efter Stora Jordbävningen.

 

                – Jaha, jaså, säger gasmannen förstrött och sätter sig på trappsteget för att skriva kvitto på att årets kontroll av gasledningarna har genomförts. Gumman sjunker ner på knä framför hans fötter.

 

                – Så det är ordning på gasen då, frågar hon för inledningens skull.

 

                – Jajamensan. Men att de håller för storjordbävningar kan jag ju inte garantera. Jaså, mormor var med om Stora Jordbävningen. 1923 var det väl?

 

                - Vid lunchtid var det. Jag stod här i köket, ja det var ju ett annat hus, men samma tomt, med flickan i sele på ryggen och en baby i magen, och riset kokade och plötsligt började hela huset gunga.

 

                – Men det gick bra för er ändå?

 

                – Vi stod och såg på hur Tokyo brann bortom Ome Kaido. Men här i Shimokitazawa var det ju glesare mellan husen, här klarade vi oss.

 

                – Är mormor rädd för en ny stor jordbävning?

 

                – Rädd? plirar hon och lyfter upp de vältummade glasögonen igen för att se om människan menar allvar. Rädd? Nej, det blir man först när den kommer.

 

                Väggarna är fyllda av sprickor från månatliga mindre jordbävningar.

 

                – Ni förstår, vi står på fast berggrund här, ingen utfylld havsbotten inte. Det tog min man speciellt reda på innan han byggde. Men säj, börjar hon.

 

                Gasmannen reser sig

 

                – Trevligt att talas vid. Men nu måste jag nog gå vidare. Glöm inte stänga gaskranarna när ni går ut och när ni går och lägger er

 

                Han tar upp sina vita arbetsvantar från golvet.

 

                – Nej, nej, självfallet inte, mumlar hon. Nej, nej, självfallet inte.

 

                Det var gasen.

 

                Hon går in i sovrummet och stänger dörren om sig. Rummet upptas nästan helt av en säng. Det är en stor säng, som inte alls är avsedd att ställas på vassmattor utan på fastare underlag. Märkena i mattorna efter sängen kommer aldrig att gå ur. Men hon har inte för avsikt att någonsin flytta på sängen, vad gör det då? Hon knäpper på tv:n. Det är en svart-och-vit tv. Hennes dotter har erbjudit sig att skaffa henne en färg-tv. Men vad ska det vara bra för? Hon har inte tv för att se på den utan för ljudets skull. Det är skönt med ljud, speciellt när man själv kan bestämma volymen.

 

                Hon lägger sig på den obäddade sängen. Det är längesedan hon bar ut sängkläderna för att vädra dem i solen.  Fru Kimura gör det varje dag, självfallet.

 

                Hon lägger sig tillbaka mot kudden, sluter ögonen och tänker.

 

 

 

                Hon tänker på sin Amerikaresa. Det är tre år sedan. Hon hade just fyllt åttio. Fru Kimura sa naturligtvis så snart hon fick höra det:

 

                Nej men snälla frun! Är det inte farligt? Och kostar det inte gräsligt mycket pengar?

 

                Om det var farligt kunde hon ju inte veta på förhand. Men pengarna:

 

                – Vad ska jag med pengar till i graven? Inte kan man ta dem med sig till andra sidan!

 

                Och så for hon. Faktiskt  i kimono. Hon tog fram tre av de bästa, en av dem hade hon ärvt av sin mor, och packade dem i en liten väska. Hade hon haft lite förstånd hade hon varit mera noga med att packa något annat, mat nämligen, men det visste hon inget om då.

 

                Hon skulle resa via San Fransisco, New York och Niagara Falls till Montreal, där hennes son bodde. Han erbjöd sig att komma och möta henne i San Fransisco, eller New York åtminstone, men hon avböjde.

 

                – Vad skulle kunna hända mig som inte skulle kunna hända om du var med?

 

                Ja, vad.

 

                Hon var inte dummare än att hon tog med sig en ordbok. Hon försökte lära sig några ord engelska utantill, men det var hopplöst. De flög som fjärilar ut minnet. För det var hon för gammal helt enkelt. Istället uppfann hon ett system, som hon själv fann ganska genialt i all sin enkelhet. Hon ropade:

 

                -Boy!

 

                Alltid kom det någon.

 

                Sedan pekade hon i ordboken på den fras hon ville ha sagd. Det fungerade förvånansvärt väl, fastän en del storvuxna män som kanske hade prestige att ta hand om, såg något förtörnade ut över hennes tilltal. Men vad kunde hon göra?

 

                Maten var svår, tänker hon. Kött och kött varenda dag, fullkomligt galna i kött, tillräckligt för en hel vecka till en enda måltid. Maten var inte bra.

 

                Men en upplevelse var det, tänker hon och sneglar på tv:n där de visar monster för barn. Inga visor om trollsländor i den brinnande solnedgången där inte, inte nuförtiden.

 

                Jag skulle vilja resa till Europa, tänker fru Tazoe. Men jag vill inte resa ensam. Jag vill ha någon att prata med.

 

                Där somnar hon, en hög på sängen.

 

                Tv:n flimrar tyst. Ute i trädgården dunsar en apelsin till marken. Eldsvådevakten går runt kvarteret med lykta och klapprar:

 

                Klick, klick, klick klick! slår han i klappran. Sov gott och glöm inte att släcka alla eldar!

 

                Klickandet hörs längre och längre bort, så kommer det närmare och närmare, så längre bort igen.

 

                Fru Tazoe har glömt att dra för fönsterluckorna igen, tänker fru Kimura, hon börjar bli gammal. Varför ska hon vara så egendomlig? Eller är det kanske just åldern? Hon är ju i alla fall åttiotre, tio år äldre än jag, jaja, nu kan det vara nog, vad finns det mer att se, ack, ack!

 

                I fru Tazoes vardagsrum står dammsugaren kvar mitt på golvet. I köket står den stekta fisken och skrumpnar ihop, lite åt gången. I hallen står kvisten med apelsinerna, rakt upp och ned.

 

                – Tycker du inte man skulle ta och försöka bjuda in fru Tazoe på te en gång till, undrar fru Kimura försiktigt i närvaro av sin svärdotter.

 

                – Nej, varför det, säger svärdottern. Hon tackar aldrig ja ändå. Och aldrig lämnar hon över några sommarpresenter, och aldrig årsslutspresenter, skickar inte ett nyårskort ens, det minsta man kan vänta sig av en granne. Hennes man var ju ändå läkare och hon själv kommer från fin familj, har jag hört.

 

                – Och har svärmor sett hennes trädgård? För första gången på tre höstar, tre, har hon haft en trädgårdsmästare där att tukta träden. Det fick växa helt vilt, som i skogen! Och två flaskor, stora flaskor sake, bar hon iväg med i morse, tomflaskor, ensamma människan! För att inte tala om hennes klädsel. Jag har bara sett henne propert klädd i kimono två gånger, den ena var när hon for till Amerika, det med!, den andra när hon gick på begravning. Nej vet svärmor, jag tycker inte vi har anledning att bjuda henne på te fler gånger. Hon kommer ändå inte.

 

                – Men hon verkar så ensam. Inte ens en fågel har hon.

 

 

 

               Nej, fru Tazoe har ingen fågel. För första gången i sitt liv har hon inte ansvar för en enda levande varelse utom sig själv. Naturligtvis känner hon sig lite ensam ibland. Men det är ett lågt pris för frihet.

 

                I hela sitt föregående liv har hon haft plikter. Hon har varit ung flicka och lärt sig sy och arrangera blommor och spela koto och laga te. Hon har lärt sig knyta kimonoskärpet, sitta rak i ryggen, vara utan att det märks och svara höviskt på tilltal men tiga annars. Hon har lärt sig respektera sina föräldrar och alla som är äldre och alla som är män och sin egen man som hon blev presenterad för så småningom och hans familj och hans vänner. Och sedan fick hon lära sig att föda tre barn utan ett knyst, hennes mor gav henne en handsydd duk att bita i när det gjorde ont. Ett barn hade hon i handen och ett på ryggen när det tredje låg i magen. Det var bra år och mindre bra år, hårda år och några lättare, krig och fred, upp och ner, hon hann knappt tänka ens, för det var hon som hade ansvaret för så mycket, barnen, mannen, huset, patienterna, gästerna. Naturligtvis stod hon alltid till tjänst, i nystärkt förkläde, vacker kimono, håret uppsatt, barnen snälla.

 

                Hon var uppfostrad till det.

 

                Men nu är mannen död och barnen stora.

 

                Nu är hon äntligen ensam.

 

                Nu är det hennes tur. Nu kan ingen bestämma över henne. Nu har hon gjort sitt.

 

                Nu vill hon vara av med kimonoskärpets stumma tryck mot sina skrumpna bröst. Nu vill hon pröva på att känna hur det känns att sitta med benen i kors, som män, istället för under sig, som kvinnor. Nu vill hon sova i en mjuk, mjuk säng med dunkudde istället för den påvra madrassen på golvet och sågspånskudden under nacken. Nu får det vara nog med konstfärdigt upplagda fem pyttesmå rätter till varje måltid, och blommor arrangerade efter vinkelmässigt förutbestämda mönster. Nu vill hon se hur träd ser ut när de inte är tuktade.

 

                Varar det sedan ett år eller tio kan göra detsamma. Hon har utfört alla sina plikter och överlevt alla dem hon har några plikter mot. Nu är det hennes tur att leva. Nu är hon fri.

 

                (ur Monica Braw: Någonannanstans. Berättelser. Bonniers 1978)



Hjärtat gråter

Han vill så gärna dansa. Det finns inte mycket plats och ingen annan dansar, men han vill. Det kommer över honom som en längtan, samma längtan som han har efter att höra till. Barmadamen låtsas som hon inte hör det hon hört så många gånger förr. Hennes flickor, som har rätt att servera honom utspädda drinkar, röker resignerat; för dem gör han varken från eller till, inte han, inte så här dags.

Vi dansar.

På en liten plattform står en ensam mikrofon och bredvid den en väldig bandspelare med specialband. På motsatta väggen hänger en filmduk. Hade det varit en vanlig kväll skulle någon, kanske han, tryckt på knappen till tonerna av musikackompanjemang och suggestiva, lämpligt tonade bilder ur videon, drömt sig för en stund vara smörsångare. Det finns en längtan, mycket äldre än dessa audiovisuella hjälpmedel, att sjunga, och man sjunger alltid sorgset om avsked, regn, hamnar, tåg, som är på väg till fjärran Hakata och snö på Japanska sjöns kalla vågor. Ingen skrattar när en man, nästan utan sångröst men fylld av idoliakttagelser, ställer sig där på den hemgjorda estraden med mikrofonen professionellt i hand och lägger sin själ i sången: ”Ensam vid en flaska risvin i baren känner jag smaken av avskedets tårar. Mitt hjärta gråter bakom orden jag talar...” Så sjunger män i natten på små barer och glömmer för en stund att de strax ska ut i kylan och rulla hårt och aggressivt på r:en, hunsa kvinnor, skreva med benen, svassa i gäng och kanske till slut bli nedskjutna på öppen gata av skäl som ingen riktigt förstår.

Han håller mig stadigt om ryggen och allt går ganska bra tills han börjar tala. Han vill tala om livet. Det blir allt svårare att hålla takten. Livet är ganska hårt, säger han, kärvt, och det har det alltid varit. Annars hade han ju aldrig blivit gangster. Men nu är han yakuza och det betyder på tärningsspelsslang värdelös. Värdelös är man när man inte hör till Därför har de värdelösa slagit sig samman.

”För en sådan som mig är detta ett hem, en familj”, säger han. Han har permanentat, geléat, kortklippt hår och vita myggjagare. Han har också vita byxor med extremt breda hällor och märkesgolfskjorta i akryl under den vita kavajen. Han har troligen också yllemaggördel lindad om midjan, för det har de, yakuza.

Det är bara hundra år sedan enbart samurajer och adel fick bära siden. Resten av befolkningen fick nöja sig med mörkblått linne och hampväv. Varje människa på sin plats till den grad att gesäller och bodbiträden gick med arbetsgivarens firmamärke på sina kläder. Man kunde omedelbart se vem som hörde hemma var.

Det kan man också idag. Till och med Sonydirektören klär om i företagsjacka när han kommer till sitt arbetsrum. Den som är lycklig nog att vara anställd på något stortföretag, det må vara Mitsubishi eller parlamentet, ståtar sedan med firmans märke i knapphålet, lätt igenkänd överallt. Den som hör till är någon.

Följaktligen har de utstötta också slagit sig samman och därmed blivit Någon. De har en uniform och eget firmamärke. De har permanentat, kortklippt hår, häftiga vita kläder och ormskinnslivrem. De går i grupp, har kontor. En förmiddag kan man se dem med overnightbag stiga på supersnabbtåget mot Morioka. De sover under resan bakom svarta solglasögon, reser sig som en man och sveper föraktfullt förbi den provinsiella välkomstdelegation i vita skjortor som möter på perrongen i Sendai. Här är de Stora Män, något möte, en konferens, en fusion mellan gangstergäng, ska förberedas. De har uppdrag, kongresser, byråkrati som alla andra. ”De var de enda som ville ha mig”, säger han i mitt öra och trampar på min fot.

Han kom alltså från landet, någon okänd avfolkningsbygd, varifrån männen reser dekasegi till storstäderna under vintermånaderna. De bor i logement och baracker och gör, om det vill sig väl, dagsverken på byggen, fiskmarknaden, i hamnen. Deras liv har ingenting alls att göra med de välpressade löntagarnas avsked vid förortsgrinden från hustrun som lämnar ren näsduk och ett litet, nytt paket cigaretter innan hon vinkar farväl. Nej, bland dagsverkarna är dagen osäker, kvällsbadet svårt att hitta, lönen undermålig och livet kallt. En del av dem sitter så småningom stadens underjordiska korsningar, där de fast anställda rusar förbi mellan tunnelbana, lunchrestauranger och affärer med onyttig flärd. De dricker sitt allt råare brännvin och håret tovar ihop sig till filt och ingen, ingen alls, bryr sig ett enda ögonblick om den av dem som fallit på tvärs och med olyckligt uppknäppt gylf ligger sanslös. Ingen ser honom längre.

Så pojken från avfolkningsbygden bestämmer sig för att sådan vill han inte bli. Han tar värvning. Han har sett dessa glättiga annonser, som lockar med Självförsvarsstyrkornas trygga kaka. Han har inte tänkt på att han aldrig sett en soldat på gatan. Det gör sig inte att vara soldat. Soldater har folk haft nog av. Och är det nu så att landet behöver armé, ja då vill de flesta inte behöva tänka på det. Och för pojken som tagit värvning och av någon anledning, oklart hur, sett sig föranledd att snart begära avsked, förblir livet stängt och tomt på valmöjligheter. Det var stängt i byn, där i dagarbetargänget, där på skjutrampen vid foten av berget Fuji.

Och han är fortfarande ensam och det vill han inte förbli. Så när han, åter oklart riktigt hur, får möjlighet att ansluta sig till en gangsterorganisation gör han det. Han gör det fastän han vet, att hädanefter finns ingen återvändo. Nu är han definitivt utanför. Ingen vanlig arbetsgivare kommer att ge honom arbete, ingen laglydig fader sin dotter, ingen anständig medborgare bli glad åt honom som granne. Vart han än går i sitt nypermanentade hår och med sina skarpa vita pressveck, kommer andra att vända bort blicken. Succéfilmer framställer ett liv som hans som en ärlig människas sista utväg, en tillvaro i en värld där fortfarande lojalitet och pliktkänsla råder. I den världen visar man obrottslig trohet genom att stå ut med smärta att låta hela sin kropp, så när som på huden nedanför undertröjsärmen, tatueras med drakar. Det är där man resolut kan tänka sig att hugga av en led på lillfingret som yttersta bevis.

På det sättet har man ett hem. Man är en del av en grupp. Alla vet, att man inte är ensam.

För det får man givetvis göra diverse som det är bättre att inte tala om. Han dansar på, nu så sakta, kraftlöst och sorgset, fram och tillbaka över det lilla golvet. Barmadamen börjar se på klockan, tre på morgonen är nästan stängningstid Och då börjar han sjunga, handen håller hårt om min, och tankarna går till avlägsna byar och övergivna mödrar och vilsna unga män:

”Hjärtat gråter bakom orden jag talar ...”

 

Ur: Monica Braw: Hemort: Tokyo (Bonniers 1988) 

 
stäng