visar: alla inlägg

måndag 19 augusti

Anime och militarism

En ny anime av Miyazaki Hayao, Kaze tachinu (ungefär Det blåser upp) har väckt häftig debatt i Japan om japansk militarism under andra världskriget och hur man ser på krigföringen idag.

Samtidigt har rekordmånga flockats till biograferna för att se filmen. Den handlar om mannen som konstruerade Japans mest berömda stridsflygplan, Zero, Horikoshi Jiro. Det var litet och lätt och anses fortfarande i flygarkretsar som ett fantastiskt plan. Horikoshi drömde om flygplan sedan han var liten.

Zero användes i Japans krig mot Kina, USA och övriga allierade. För en bredare allmänhet är det berömt som kamikazepiloternas vapen när de självmordsstörtade på amerikanska krigsfartyg.

En del har kritiserat Miyazaki för att glorifiera Japans krig genom att göra en sådan film.

Andra understryker att filmen handlar om något Miyazaki många gånger tidigare berättat om: ett nästan sagolikt vackert Japan förr i tiden, i kontrast till det moderna Japan och förödelse som åstadkoms genom teknologisk utveckling.

En sekvens handlar också om den stora jordbävningen 1923, då över 100 000 människor omkom i Tokyo med omnejd.

Men framför allt handlar filmen om kontrasten mellan Horikoshi Jiros dröm om att flyga å ena sidan och hur flygplanet han byggde blev ett vapen för militarism och kapitalism å den andra.

”En vacker dröm som också blev en förbannelse”, sa Horikoshis medhjälpare, ingenjören Sone Yoshitoshi.

I en intervju med Asahi Shimbun sa Miyazaki själv:

”Jag och en generation japanska män som växte upp under en speciell tid (1930- -40-talet) har mycket sammansatta känslor om andra världskriget. Zero-planet symboliserar vårt kollektiva psyke. Japan drog ut i krig på grund av idiotisk arrogans, förorsakade problem i hela Östasien och till slut förödelse för sig självt… Men i hela denna förnedrande historia representerade Zero en av de få saker vi japaner kunde vara stolta över…”

Han fortsatte:

”De flesta fanatiska Zerofans i Japan idag har allvarliga mindervärdeskomplex vilket får dem att överkompensera genom att hänga på något de kan vara stolta över. Det sista jag vill är att sådana människor ska använda sig av Horikoshis extraordinära geni och det han åstadkom för att ge uttryck åt sin patriotism och sina mindervärdeskomplex. Genom att göra denna film hoppas jag att jag har lyckats ta tillbaka Horikoshi från dem.”

Permalänk

onsdag 31 juli

Fuji Världsarv - trängsel på toppen

 

Jubel bröt ut på många håll i Japan när Fujiberget utnämndes till Världsarv den 23 juni. Tidningarna var fulla av material om det berömda berget. Sedan klättringssäsongen inleddes 1 juli har trängseln bland bergsbestigare därför blivit så stor att man infört en avgift på 1000 yen (ca 70 kr). Den ska användas till att städa upp och ordna toaletter och övernattningsplatser på vägen upp till toppen. Ingen har veterligen protesterat. Det finns de som anser att man bör bestiga Fuji åtminstone en gång i livet. En vanlig säsong på två månader kommer 300 000. Det blir säkert fler i år.

Google Earth filmade nyligen vägen upp till toppen. Eftersom i stort sett vem som helst verkar kunnat ta sig dit upp, ibland läser man om 90-åringar, kan man lätt tro att det inte är någon konst. För en ickeklättrare ser det mest ut som en promenad. Men till och med Google Earths lejda japanska fotograf pustade hårt.

Andra sätter en ära i att komma upp till toppen så snart som möjligt. Det är inte bara för att visa hur starka de är utan för att, hör och häpna, spara tid. Det är nämligen soluppgången som lockar många klättrare. Men det kostar att övernatta på berget. Därför har det uppstått något som kallas kanonklättring – att rusa upp till toppen, 3776 m hög, under nattens mörka timmar för att hinna dit till gryningen. Det låter inte som något läge för meditation.

Inte heller är berget så vackert på nära håll som man skulle kunna tro. Den här årstiden har man nästan bara vulkaniska gråa stenar under fötterna. Utsikten är en annan sak. I vackert väder har en entusiast fotograferat ett bergspass som ligger 322 km bort.

I Tokyo, 10 mil därifrån, finns det många ställen som heter Fujimi, ”platsen där man ser Fuji”. Det var dock längesedan. Har man tur kan man på flygbussen från Narita in mot Tokyo en tidig vintermorgon se underbara den snöklädda toppen, höja sig som en uppenbarelse bortom mångmiljonstaden. Säkert också från den nya tv-masten Skytree, som också Tokyos senaste turistattraktion, åtminstone på vintern när luften är klar och kall.

Fuji har sedan urminnes tider beundrats, ja heligförklarats. I diktsamlingen Manyoshu från 700-talet finns det flera dikter om berget. En slutar:

Vår blick tröttnar aldrig på att betrakta

Fujibergets höga topp.

Än idag praktiseras en religion, Fujiko, som ser berget som gudom. Anhängarna lever ett asketiskt liv. På eldar bränner de träplattor med önskningar till bergets gud. De håller stugor där pilgrimer som vill bestiga Fuji får övernatta. Några av de små hus som fortfarande finns kvar har funnits där i fyrahundra år. De troende skapade också mini-Fuji, Fujizaka, på olika platser. De hade samma kännspaka form som berget och kröntes av jord från det riktiga Fuji. Det var speciellt populärt under Edo-perioden (1600-1868). Många välbeställda i Edo (Tokyo) anlade sina egna Fujizaka i trädgården. Det finns tempel i Tokyo där sådana fortfarande finns kvar.

Det var under denna tid som Fuji också blev mera välbekant för alla de japaner som aldrig hade sett berget. De stora träsnittskonstnärerna avbildade Fuji. Den mest berömda är Den stora vågen av Hokusai där Fuji syns i fjärran, en ikonisk bild idag. Hokusai gjorde en hel serie av träsnitt som hette Etthundra vyer av Fuji, där Vågen ingår.

Träsnitten var fattigmans konst, ungefär som kolorerade tryck i veckotidningar hos oss. När västerlänningar började resa fritt till Japan under andra hälften av 1800-talet och köpte porslin och annat, packades det ofta i papper med träsnitt på. På det viset fick vi i Väst upp ögonen för Fuji.

Det finns japaner som är helt förtrollade av Fuji. En man som jag läst om steg upp på taket till sitt hus varje dag och målade av Fuji. En annan man bjöd hem mig och min man till sitt hus som var byggt speciellt för att kunna betrakta Fuji från stora fönster. När man reser med Shinkansen från Tokyo till Kyoto ska man boka plats på höger sida av tåget så man kan se Fujiberget – om vädret är bra. Otaliga konstnärer har avbildat berget för dess harmoniska skönhet. Men före dess senaste utbrott 1707 var det helt symmetriskt, alltså ännu märkligare, något som gick förlorat då. Det mest fascinerande är hur berget förändras nästan från stund till stund. En entusiast, skolläraren Hiroshi Tashiro, sa i en intervju att han alltid tittar på berget innan han går till sitt arbete.

”Det är balsam för min själ.”

Japanerna är extra stolta över Världsarvsutnämningen därför att den inte är i naturkategorin utan i gruppen för kulturella världsarv. För dem är visserligen Fuji en naturens skapelse men berget är ännu mer: religion, kultur, historia – en symbol för vad Japan i bästa fall står för.

© Monica Braw

  

Permalänk

lördag 8 juni

Japan tänker konkurrera med Kina i Afrika

 

Abenomics, kanske Abekonomi på svenska, har väckt stor uppståndelse bland världens ekonomer de senaste månaderna. Det är Japans premiärminister Shinzo Abes program för att äntligen försöka få igång Japans ekonomi efter tjugo års förlamning. Själv kallar han det ”Trepilsprogrammet” med hänvisning till gammal samurajvisdom om att en ensam pil kan knäckas men att tre sammantvinnade inte går av.

Abe tar itu med annat än ekonomin också. Den senaste nya fronten handlar om Afrika och går under namnet Abeinitiativet. Det tillkännagavs i samband med en stor konferens om Afrika i Yokohama den 1-3 juni. Tillsammans med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Världsbanken och andra organisationer, industriledare och NGO:s var 50 afrikanska ledare närvarande.

Mycket snabbt stod det klar att Japan visserligen genom ett flerdelat program vill stödja afrikanska staters utveckling. Men lika viktigt i storpolitiska termer är att konkurrera med Kinas frammarsch på kontinenten.

Ett tecken på hur långt det har gått framgår av vad en högt uppsatt person inom utrikesministeriet sa i en intervju med en japansk tidning:

”Vi kan inte tävla med Kina vad gäller pengar men vi ska försöka göra något som skiljer sig från det Kina gör genom att bidra med unikt, högkvalitativt stöd för till exempel utvecklingen av arbetskraft”.

Japan ser också noga på vad kineserna kan tänkas göra fel i Afrika. Det är bakgrunden till åtminstone två punkter i Abes program. I det ingår visserligen lån och uhjälp från stat, näringsliv och privata källor. Men extra publicitet fick det faktum att Japan tänker satsa på infrastruktur, hälsofrågor, jordbruk och mänskliga tillgångar med motiveringen att satsningen verkligen ska komma afrikaner till del. Kineserna kritiseras ju för att inte bara vara ute efter afrikanska naturresurser utan också för att exportera konsumtionsvaror som tar död på lokal verksamhet och för att till och med föra in kinesisk arbetskraft till sina verksamheter i Afrika. De uppfattas också på vissa håll som utsugare och kalas ibland nykolonialister. I augusti förra året dödade afrikaner en kinesisk chef efter gräl om löner och andra sammandrabbningar har ägt rum som visar att kineserna kan vara illa omtyckta.

Nu heter det i Abeinitiativet at Japan uttryckligen kommer att arbeta på att skapa 30 000 arbetsplatser under kommande fem år i Afrika och att bjuda in afrikaner att studera och arbeta i Japan.

Men bakom dessa planer finns naturligtvis samma strävan som är orsaken till att Kina satsar på Afrika: naturresurser, från diamanter till sällsynta metaller för högteknologiindustrin och olja. Japanska företag har inte varit helt främmande för att investera i Afrika tidigare, men när nu Abe lovar satsning på till exempel hamnen i Mombasa i Kenya och vägar, är det inte enbart för afrikanernas skull Hans initiativ går ut på att det privata japanska näringslivet ska stå för en betydande del av satsningen och företagen har varit ovilliga bland annat på grund av bristande infrastruktur.

Afrikanska ledare verkade ta emot Abeinitiativet med viss skepsis. Japanerna som har sådan känsla för hur viktigt det är med symboler fick höra att Abe personligen måste investera ”kvalitetstid” på Afrika.

”Ofta får vi höra av japanska representanter att premiärministern inte har tid att tillbringa tre dagar i Afrika. Det är ett mycket dåligt skäl. Jaså, ni vill ha afrikanska mineraler, diamanter och platina? Visa då att ni bryr er. Det gör ni genom att komma till Afrika. Kina är jämt på den afrikanska kontinenten. Japan är osynligt”, har Sydafrikas ambassadör i Tokyo Mohau Pheko sagt rent ut till japansk press.

Permalänk

«första «tidigare Visar 8–10 av 10 inlägg   
 
stäng