Boktips Asien!


 

Natsume Soseki: The Gate  (New York Review Books 2013)

 

 

 

Ibland kan en roman som är hundra år gammal beskriva dagens verklighet bättre än någon aktuell skildring. Naturligtvis finns det inget Twitter, inga rappare och inga överskottsmål med. Men människors relationer kan kanske uttryckas klarare utan sådant brus – den gångna tidens markörer betyder ju inte så mycket för oss även om de finns med.

 

Natsume Soseki (1867-1916) är en av Japans största författare genom tiderna. Hans romaner handlar framför allt om människors relationer till varandra och till livet på ett sådant tidlöst sätt. En av de mest berömda är Kokoro, som också finns översatt till svenska av Vibeke Emond (Pontes 1996).

 

Nu har en av hans andra romaner, Mon, kommit ut i en nyöversättning på engelska med titeln The Gate. Som vanligt i hans böcker händer det egentligen inte mycket. Men det är som det japanska livet, desto mer döljs under ytan i bemärkelsen att personerna förstår varandra utan att prata om det. Ett ideal i Japan är att de som befinner sig på samma våglängd inte behöver formulera allting. Ändå handlar The Gate ganska ingående om ett ungt pars förhållande, familjers inbördes relationer och en mans försök att finna meningsfullhet.

 

Det är samma stämning som råder i regissören Yasujiro Ozus filmer. Eller, med ett mera europeiskt perspektiv, i filmer av den finske regissören Aki Kaurismäki som i mina ögon förefaller vara en elev i direkt nedstigande led från Ozu.

 

De arbetar med samma verktyg som Natsume Soseki gjorde: långsamhet, allvar, lite desperation och ett stråk av humor under ytan. Som livet, ungefär.

 

 



Hiromi Kawakami: The Briefcase (Counterpoint 2012)


 

Hiromi Kawakamis The Briefcase är en av fem kandidater till Man Asian Literature Prize. Hon har vunnit flera litteraturpriser i Japan och är också litteraturkritiker.

 

The Briefcase (Portföljen) handlar om en kvinna, Tsukiko, någonstans i slutet av trettioårsåldern som av en händelse träffar en gammal lärare på en bar. De träffas där allt oftare och gör utflykter tillsammans ibland. Han är mycket läraraktig medan hon lever ganska planlöst. Hon är faktiskt ett bra exempel på att alla japanska kvinnor inte är förtryckta hemmafruar. Unga kvinnor lever ofta som de vill nuförtiden.

 

Typiskt är också att fastän Tsukiko tillbringar så pass mycket tid med läraren kallar hon honom aldrig något annat än Sensei (magistern, som man sa i svenska skolor förr i tiden). Man märker ju att hon blir alltmer förälskad i honom, men Sensei förblir han alltid. Det är svårt i Japan att bryta upp gränser mellan människor.

 

Trots att Sensei nästan dessutom alltid uppför sig som en visserligen vänlig men dock Sensei och alltid bär på sin portfölj blir han en älskansvärd person och man förstår hur livet kan vara för en äldre, ensamstående man.

 

Men just på grund av detta är det, speciellt ur japansk synvinkel, en underbar historia om att det (nästan) är möjligt att vara bara sig själv, utan skrankor på grund av ställning och ålder.

 

Som i många nutida japanska romaner är det mycket stämning (ofta lite melankolisk) och en hel del dryck och mat. Det händer inte så mycket på ytan och liksom i den japanska verkligheten förblir mycket outsagt med förhoppningen att motparten ska förstå ändå.

 

Faktiskt påminner både andan och själva historien en del om Yoko Ogawas bok En gåtfull vänskap och Ito Ogawas The Restaurant of Love Regained (se recensioner nedan).

 

Men The Briefcase handlar också om att våga bestämma sig, att inte låta lyckan rinna sig ur händerna, att inte bry sig om konventioner och att ålder inte spelar någon roll – förrän det är för sent.

 

   



Ito Ogawa: The Restaurant of Love Regained (Alma books 2012)

 

En turkisk och en indisk restaurang sida vid sida i den japanska storstaden är väl inte något omöjligt. Men motsvarigheten till en Michelinrestaurang långt uppe i de japanska bergen som dessutom bara serverar ett enda sällskap, gärna en enda person, per kväll är mera otroligt. Speciellt som byn i fråga också har en bar, Amour, och en mama-san som är jagpersonens ganska avskydda mamma. Av dottern, det vill säga.

 

Men sviken kärlek tvingar henne att återvända sedan drömmar ”söta som mango lassi” (indisk dryck) krossats. Kärleken till mat lever emellertid. I bergen kan man åstadkomma de mest fantastiska rätter, som tiramisu ”gjord på mjölk, grädde och mascarpone, allt från samma kos spenar” till curry på granatäpplen samt glaserade morötter ”med en aning sötma som dröjde sig kvar och en fasthet som verkade hålla i sig hur länge man än kokade dem”. Och Je t’aime soppa med lök, vårlök, potatis, spenat, pumpa, morötter, sötpotatis, paprika, kardborre, lotusrot, rättika, kinakål, blomkål och klöver.

 

Med andra ord är detta inte bara en historia där kärleken tar sig underliga uttryck, till exempel till en tam gris som får nybakat bröd varje morgon, utan framför allt en fest för älskare av ekologiska råvaror och krångliga recept som liksom jagpersonen älskar att laga mat. Man måste också vara förtjust i ett blommigt språk, lika förtjust som otaliga japaner. De har läst Ogawas bok, sett filmen och läser nu hennes webbsida med ännu fler recept.



Keigo Higashino: Naoko (Vertical 2004)

Keigo Higashino, en av Japans många och ytterst framgångsrika författare med deckare som en extra specialitet, finns nu också på engelska. ”The Devotion of Suspect X” anmäls här nedanför.

”Naoko” (”Himitsu” /Hemligheten/ i japanskt original) är ett mellanting mellan science fiction, roman och samhällsskildring – men enkelt uttryckt handlar den om ett mysterium. Den fick inte överraskande pris för bästa ”mysterium” i Japan 1998. Det är en fascinerande skildring inte bara av huvudtråden som har med dubbla identiteter och kropp och själ att göra, utan också av dagens Japan.

Äktenskap, skilsmässor och nya äktenskap, skola och utbildningshelvetet, tonåringar och föräldrar, teknologiutveckling, övertidsarbete, trafikolyckor och kompensationsförhandlingar, mänskliga relationer och socialt ansvar…

Och dessutom i en översättning av Kerim Yasar som gör japanskt vardagsliv trovärdigt och inte ett dugg exotisk.  



Kaj Falkman: Överraskningens poesi. Upplevelser av haiku (Atlantis 2012)

 

Många är fascinerade av haiku. Många – alltför många? – tror att de kan skriva haiku. Åter andra tror att det enda som krävs av haiku är att raderna ska bestå av 5, 7 och 5 stavelser.

Kaj Falkman, diplomat och författare samt grundare av Svenska haikusällskapet och aktiv i internationella haikukretsar, har skrivit en underbar, underfundig och belärande bok om haiku.

I ett av många kapitel, Det rätta ordet, förklarar han:

”Det är lätt att läsa haiku men inte så lätt att skriva… Diktare som vittnat om diktprocessen har angett att de kan gå i dagar, veckor, ja månader och fundera på rätt ord i en dikt.”

En haikudikt kan, som bokens kapitelrubriker anger, innehålla så mycket, alltifrån Ögonblickets magi via Skuggor, Det outsagda och Humor till Fulhet och skönhet.

Allt illustreras med exempel från både stora haikumästare som Basho, svenska poeter som Hammarskjöld och Tranströmer samt okända amatörer. Det är en rik bok för alla som har något som helst intresse av denna japanska kortdikt.

”En äkta haiku är alltid självupplevd. Den genomströmmas av sanningens känsla”, skriver

Falkman och låter oss emellanåt också få läsa hans egna haiku, som denna:

Orden i dikten

Synliga genom vingar

där trollsländan landat

 

Keigo Higashino: The Devotion of Suspect X (Abacus 2011)

”The Japanese Stieg Larsson” basunerar omslaget till Keigo Higashinos deckare ut. Om det kan man ha olika åsikter. Men det är ingen tvekan om att Higashino är en bästsäljare av första rang. The Devotion of Suspect X har sålts i 2 miljoner ex i Japan och det har gjorts en film av den. Higashino vann Japans största deckarpris, Edogawa Rampo (Edgar Allan Poe på japanska) när han var 27. Nu behöver han inte arbeta som ingenjör längre.

Men matte är nog en annan av hans starka sidor. Liksom i Yoko Ogawas En gåtfull vänskap (recenserad i Boktips Asien nedan och uppläst som radioföljetong i P1) är matematik en viktig ingrediens.

Higashinos deckare börjar långsamt och vardagligt. Inget dyk rakt in i händelsernas centrum precis. Först så småningom börjar man förstå att huvudpersonen faktiskt inte är den ensamstående mamman Yasuko som försöker bli av med sin ex med katastrof som följd utan hennes granne, den osexige Ishigami som helst sitter hemma och ägnar sig åt olösliga matematiska gåtor.

Spänningen bygger på det klassiska upplägget att läsaren vet vem mördaren är men hur ska polisen, i det här fallet den lite tröge Kusanagi, lista ut det? Upplösningen blir trots det överraskande. Fast inte helt tillfredsställande för den som var säker på hur det skulle gå.

 

 

Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (Bonniers 2011, översättning av Vibeke Emond)

 ”En gåtfull vänskap” är en dålig svensk titel på den japanska romanen Hakase no aishita sushiki (Professorns älskade ekvation). Lika märklig som ursprungstiteln är, lika märklig är boken och det faktum att dess japanska namn verkligen täcker vad den handlar om. Ännu märkligare är att den sålts i miljonupplaga och också blivit film.

Men när man börjar läsa, blir även den som inte kan något alls om matematik fångad. Eller kanske just en sådan person?

Professorn minns inget som hänt efter en bilolycka 1975 och nuet kommer han bara ihåg i 80 minuter. Berättaren, en ung kvinna, blir anställd som hembiträde men till att börja med minns han henne inte från dag till dag utan frågar varje morgon bara om hennes telefonnummer och hennes skonummer. I dem ser han matematiska sammanhang som öppnar en helt ny värld för henne och hennes son, som professorn kallar Rot (som i ”roten ur”: √).

I en intervju har Ogawa, som inte alls är matematiker, talat om skillnaden mellan vanliga människor, som träget försöker lösa problem och trasslar in sig, och genier, enligt henne personer som kan göra svåra problem enkla. De hänger inte upp sig på det komplicerade i ett problem utan upptäcker något helt annat. De ”törstar efter det som inte syns” medan någon som hon själv skulle ”bli utled på halva vägen”.

Nervös blev hon när hon tilldelades Japans Matematiksällskaps författarpris och måste sitta till bords med landets mest kända matematiker professor Morita efteråt. Hon försökte föra ett samtal om ”Eulers ekvation” men erkände att hon inte förstod det vackra i lösningen, något som matematiker gärna talar om. Morita tog fram en penna och ritade på servetten ekvationen som en mycket enkel figur. Det fick henne plötsligt att förstå skönheten som finns gömd i siffror och, ännu viktigare, att känna glädjen över att upptäcka denna skönhet som hon delade med professorn i det ögonblicket.

Sådana stunder, och många mycket mera vardagliga, är ”En gåtfull vänskap” fylld av, på ett sätt som verkligen inte bara handlar om siffror utan om Livet. 

 

Robert van Gulik: The Haunted Monastery (Warner Books, New York 1969)

Inget nytt under solen – Dominique Strauss-Kahn och Arnold Schwarzeneggers kvinnosyn och hybris var legio redan under Tangdynastin i Kina (618-907):

”… ni är säkert medveten om det faktum att jag fortfarande har betydande inflytande i huvudstaden. Ni har nu lärt er en viktig läxa, (domar) Dee, att sedvanor och lag endast är till för vanligt folk, de gäller inte för högt uppsatta personer som mig. Jag hör till den lilla grupp utvalda människor, Dee, som tack vare sina överlägsna kunskaper och talanger står högt över vanliga mänskliga regler och gränser. Vi har passerat sådana konventionella uppfattningar som 'god' och 'ond'…”

Så säger den skyldige våldtäktsmannen – som i sanningens namn dessutom har begått ännu mycket grövre handlingar än Schwarzenegger och eventuellt DSK - i den klassiska historiska deckaren The Haunted Monastery.

Författare till den och många fler böcker om Domare Dee är den holländske diplomaten och sinologen Robert van Gulik.

Domare Dee har funnits i verkligheten och levde 630-700 under en av Kinas guldåldrar, Tangdynastin. Mordgåtorna han löser är påhittade, men miljöerna tidstrogna.

van Gulik tecknade själv illustrationerna med charmerande naivitet.

Rekommenderas – historia och tidlöshet i ett!  

 


Edmund de Waal: The hare with amber eyes. A hidden heritage (Vintage Books, London 2011)

Jag började läsa Edmund de Waals The hare with amber eyes därför att den handlar om netsuke. Netsuke är de små figurer i elfenben eller trä som användes förr i tiden när japanerna gick klädda i kimono. En kimono har inga fickor men däremot en bred gördel. I den kunde man stoppa ner till exempel små behållare för medicin och portmonnäer. För att de inte skulle glida ner, hängde man dem i ett litet band med en netsuke i andra änden. Netsuke är numera mycket eftersökta samlarobjekt.

de Waals gammelonkel, som bodde i Tokyo, hade en stor samling netsuke som de Waal ärvde. Boken handlar mera om jakten på dess ursprung inom hans släkt än om vare sig Japan eller till exempel dem som skapade dessa underbara små ting.

Ett ord som han använder ofta är taktil, alltså något man erfar genom känsel. Han är själv världsberömd keramiker, så sådant ligger honom säkert varmt om hjärtat. Men alla som haft tillfälle att hålla en netsuke i handen förstår honom.

I jakten på netsukesamlingens öden kommer han sin stora och fascinerande släkt nära. Den är judisk och heter Ephrussi, har sitt ursprung i 1800-talets Ukraina. Den blev ofantligt rik på vetehandel, senare finansverksamhet, och byggde sig palats i Wien och Paris. Bland alla konstverk som inköptes var också netsukesamlingen. I slutet på 1800-talet i Paris var netsuke något man måste äga om man var konstnär eller konstsamlare. Då var japonismen, beundran för och inflytande från japansk konst, sista skriket.

de Waals bok blir på detta sätt något ännu mer än en berättelse om kärleken från vuxna, och inte minst barn, till netsukesamlingen. Det blir till och med mer än en släktberättelse. Det blir en del av 1800- och 1900-talets historia med släkter och rikens uppgång och fall, personligt beskriven med ett mycket fint språk.

 

 

Shamini Flint: Inspector Singh Investigates – A Most Peculiar Malaysian Murder (Piatkus, London 2009)

 

Kommissarie Singh är polisman från Singapore, men till skillnad från vår bild av det kanske alltför prydliga landet är han lite för tjock, svettas lite för mycket och har vita skor som lätt blir solkiga. Intellektet är det dock inget fel på när han blir kallad till Kuala Lumpur i Malaysia för att rädda en tidigare singaporiansk fotomodell, gift med en rik industrialist, från galgen för att ha mördat sin man.

Om författaren Shamini Flint sägs det på försättsbladet att hon visserligen är jurist men att hon nu lämnat yrket för att istället vara ”hemmamamma”, författare och miljöaktivist i Singapore. Det verkar inte vara någon dum bakgrund för en deckarförfattare, för i denna första bok i en blivande serie med Singh lyckas hon på ett trovärdigt, intressant och spännande sätt få med inte bara fina skildringar av Malaysia inklusive matkultur utan också omfattande samhällskritik. Regnskogen på Borneo och urbefolkningen där är ett huvudtema, liksom islam.

Utan att säga för mycket kan nämnas att en avgörande fråga är hur man kan avgöra om en person som omvänder sig till islam är seriös – och därmed i Malaysia i första hand omfattas av muslimska lagar istället för malaysiska statens. Och att ett argument för att svaret i detta fall är nej är att konvertitens mamma en vecka före hans död serverat honom hans älsklingsmat, bak kut teh, svinmagesoppa.

Helt klart vet Shamini Flint vad hon talar om.

Den ytterst mänsklige kommissarie Singh finner följaktligen en kreativ lösning som bara en författare med kunskap om bland annat morgonrusningen i Johore Bahru kan tillåta samtidigt som kampen för bevarande av regnskogarna skördar en seger.

 

 

 

Mark Edward Lewis: China´s Cosmopolitan Empire. The Tang Dynasty (Harvard University Press, Cambridge Mass. och London 2009)

 

Det är inte många historieböcker som börjar med att beskriva miljöeffekterna av en regim, speciellt inte om den regerade för 1400 år sedan. Men så är också Mark Edward Lewis ”China´s Cosmopolitan Empire” om Tangdynastin en ovanligt spännande och inträngande  bok om den tid i Kinas historia som kallats gyllene.

För mig som japanspecialist har den varit speciellt intressant att läsa. Det var från denna dynasti som japanerna ivrigt hämtade kunskap och förebilder av alla de slag för att bygga den stat som blev Japan. De var inte ensamma – Tangs huvudstad Chang’an var verkligen som titeln säger kosmopolitisk, ett sjudande mål för resenärer och invandrare, alltfrån munkar till handelsmän, från så vitt skilda länder som Persien och Korea.

Tangs kultur, speciellt litteraturen, anses också vara den främsta i Kinas historia, och Lewis berättar bland annat om de livliga diskussioner som pågick om vilken litteraturens uppgift och författarnas ställning borde vara, en diskussion som kanske borde föras idag också.

Den som tror att inte minst en era som Tangdynastin innebar ett helkinesiskt välde får dessutom insikten att till och med dynastins grundare hade främmande blod i sina ådror. Liksom under stora delar av Kinas övriga historia delas och återförenas och delas på nytt landsände efter landsände som ett slags amöba. Kina är på en gång något mer och något mindre än Mittens rike.

 

 

Éric Faye: Nagasaki (Éditions Stock, Paris 2010)

 

2008 inträffade en egendomlig händelse i Japan. En man i Nagasaki upptäckte att en okänd kvinna, honom ovetande, bodde i hans hem. Där hade hon bott i närmare ett år. Han hade för vana – en vana man väl bara kan ha i Japan – att inte låsa ytterdörren när han gick till sitt arbete. Men så småningom upptäckte han att det verkade fattas något litet i kylskåpet. Det kunde vara en burk yoghurt eller några klunkar juice.

Till slut riggade han upp en webbkamera i köket och anslöt den till datorn på sitt arbete. Då såg han kvinnan.

Av detta har Éric Faye, uppmärksammad fransk romanförfattare och essäist, skrivit en historia som är spännande som en deckare, kort och gott kallad ”Nagasaki”. Men i det föredömligt lilla formatet (108 sidor) ryms också japansk historia, allt ifrån de århundraden när Nagasaki var Japans enda fönster mot västvärlden till studentrevolten på 1960- och 70-talen. Sist men inte minst är ”Nagasaki” en odyssé genom livet, om vårt behov av kontroll å ena sidan och frihet å den andra, om förhållandet till ett hem, om ensamhet och om gemenskap.  


Donald Keene: So Lovely a Country Will Never Perish. Wartime Diaries of Japanese Writers (Columbia University Press, New York 2010)

 

Donald Keene är amerikansk litteraturhistoriker och en av världens främsta kännare av japansk kultur. Han har skrivit ett otal böcker, bland annat flera som utgår från japanska dagböcker. Genom århundradena har dagboksskrivande förmodligen varit vanligare i Japan än någon annanstans. I So Lovely a Country Will Never Perish ger Keene med japanska författares dagböcker som utgångspunkt en unik bild av hur stämningarna var i deras land just före, under och strax efter världskriget som för deras del började den 7 december1941 och slutade den 15 augusti 1945.

Keene är speciellt lämpad att göra detta. Han fick lära sig japanska i det militära och sattes att översätta många av de dagböcker amerikanska trupper hittade på stupade japanska soldater. Han fick tolka för de japanska soldater som amerikanska trupper tog till fånga och en del av dem blev hans vänner efter kriget.

I den här boken hör vi röster av intellektuella som både gläds och förskräcks över kriget. En del grips av patriotism medan andra tystnar, undantaget i sina dagböcker, av rädsla för hemliga polisen. För somliga är deras dagbok det viktigaste de äger eftersom den ska berätta för eftervärlden hur det var.

När euforin över de militära framgångarna förbyts i nederlag som aldrig rapporteras i den censurerade pressen, bara viskas om, och den villkorslösa kapitulationen följer känner många bara trötthet, likgiltighet och skam medan andra gläds över friheten.

Keene ger också en bild av japansk litteratur och, inte minst, författarnas syn på hur de förhöll sig till indoktrinering, censur och, senare, frihet.

Framför allt förmedlar han sådana uppriktiga känslor inför krig och nederlag och påföljande amerikansk ockupation att det också bidrar till förståelse för Japan idag när andra stora svårigheter, jordbävningen och tsunamin, har drabbat landet.

 

 

Colin Cotterill: Love Songs From a Shallow Grave. A Dr Siri Mystery (Quercus, London 2010)

 

När jag var i Laos 1974, under en period av osäkerhet då man väntade på att den kommunistiska rörelsen Pathet Lao efter årtiondens strider skulle ta över makten, var huvudstaden Vientiane en sömnig stad vid Mekongfloden där plötsligt en hord västerländska journalister slog sig ner på hotell Lan Xian, gjorde utflykter till Krukslätten och försökte förstå vad det hela handlade om.

I början av 2000-talet, när Lao varit kommunistiskt i mer än ett kvartssekel, skrev Colin Cotterill, en engelsk globetrotter som tillbringat många år där och i Thailand i arbete för UNESCO och olika NGOs, en säregen deckare som utspelas i landet, ”The Coroner´s Lunch”. Den mottogs omedelbart med lovord och sades överträffa till och med Alexander McCalls afrikanska dito. Den kallades också ”delightful”.

Det är kanske i ordet jag skulle använda vare sig för den första eller den senaste i vad som blivit en serie. Cotterills deckargåtor är visserligen inte lättlösta, men behållningen för mig är skildringarna av laotierna i gemen och Dr Siri och hans vänner i synnerhet som, trots att de från början var entusiastiska världsförbättrare och fortfarande är partimedlemmar, ser med distans på tillvaron. Det är en distans som har sin grund i en mycket äldre inställning till livet än marxismen. Ironi, en lätt drift med sakernas tillstånd och människokärlek gör kanske inte att man blir utnämnd till ”Arbetets hjälte”. Dr Siri, landets ende rättsläkare, lyckas trots det kringgå alla ukaser och politruker för att till slut finna den skyldige medan läsaren ler åt mänskliga och politiska absurditeter.

Men den senaste Dr Siri, ”Love Songs From a Shallow Grave” innehåller ett mycket allvarligt stråk – det är också en skildring av Kampuchea och De röda khmererna. Här lyckas Cotterell mot all förväntan att skildra en fasansfull tid så återhållsamt men tydligt att det förblir i minnet långt efter det att man stängt ute mera grafiska skildringar.

Och Dr Siri visar sig vara en ännu större människa än man tidigare trodde.

 

 

 

 

 

 
stäng