På svenska »

• Om Monica »
• Publicerat »
• Böcker »
• Japanblogg »
• Asienbloggen
• Boktips Asien »
• Trollsländebloggen »
• Länkar »

Yttrandefrihet, demokrati och revolution ledd av unga och välutbildade diskuteras livligt i samband med händelserna i den arabiska, muslimska världen.

Men det finns ett land där motsättningarna mellan styrande, militär, säkerhetstjänst, militanta muslimer, välutbildade unga och utfattig befolkning ständigt är aktuella – Pakistan. Det är till exempel inte länge sedan en delstatsguvernör sköts ihjäl av sin egen livvakt för att han protesterade mot att en kristen kvinna skulle dömas för hädelse och bara några dagar sedan landets ende kristen minister sköts ihjäl på öppen gata av samma orsak.

Alla de komplicerade motsättningarna berör indirekt omvärlden ofantligt mycket mer än händelserna i Nordafrika, och det finns en anknytning till inbördeskriget i Libyen. Orsaken till att Muammar Gaddafi med ens accepterades i internationella sammanhang var att han gav upp sina planer på ett eget kärnvapen. Det var med hjälp av pakistansk kunskap på området som han tidigare varit på väg att lyckas.

Det har nu framkommit att Pakistan har fler kärnvapen än någonsin – mellan 95 och 110 från ett sjuttiotal för två år sedan, och kapacitet att tillverka upp till hundra fler. Med kinesisk hjälp byggs en fjärde kärnreaktor som kan ge material till ytterligare bomber.

Pakistans motivering är hotet från Indien, som både har kärnvapen och starka konventionella trupper. Internationellt finns det tydligen inget sätt att stoppa upprustningen. Och vem som verkligen har kontrollen över de pakistanska kärnvapnen är oklart på grund av motsättningarna mellan olika delar av landets politiska och militära ledning.

Ett folkligt uppror i Pakistan vore fullt förståeligt. Men konsekvenserna kunde bli oöverskådliga för världen.

Läs Monicas artikel i Svenska Dagbladet om kärnvapenhandeln här

I dagarna skrivs det en del om Kina med anledning av upproren i arabvärlden. Man frågar sig om samma sak skulle kunna hända där. I tisdags höll den kinesiska författaren Murong Xuecun tal på Hongkongs pressklubb. Det hade ingenting med förhållandena i andra delar av världen att göra, men det gav ingen hoppfull bild av kinesisk yttrandefrihet.

Murong myntade uttrycket ordkriminalitet. Han sa bland annat:

Det omfattar alla de ord som en författare ska akta sig för att använda.

– Med alla år av erfarenhet som jag har skulle jag kunna sammanställa en De känsliga ordens ordbok. Där skulle man säkert hitta orden ”system”, ”lag” och ”styrelsesätt”, många andra substantiv, åtskilliga verb, ganska många adjektiv och till och med vissa siffror. Ordboken skulle också innehålla namnen på alla religioner, alla viktiga personer, alla länder, inklusive förstås Kina samt uttrycket ”det kinesiska folket”.

– På många ställen i min nya bok byttes ”kinesiska folket” ut mot ”en del” eller till och med ”några få människor”.

– Det värsta är att trots min erfarenhet vet jag fortfarande inte alltid vilka ord som är lagliga och vilka som är olagliga. Följaktligen utövar jag ofta ”ordkriminalitet”. När jag står på ett podium och tar emot ett pris känns det inte rätt att jag kallar mig författare – jag är bara ordbrottsling.

Murongs ironi och sorgsenhet inför förhållandena för kinesiska författare säger mer än många demonstrationer.

Läs hela hans tal, publicerat i New York Times, här

Det sägs att den japanske diplomaten Kibi no Makibi förde med sig kinesiskt schack (go på japanska, weiqi på kinesiska) till Japan på 700-talet. Då hade redan kineserna spelat det i 200 år. Nu ligger kineserna i framkant på brädspelsområdet igen – det gäller västerländskt schack.

Samtidigt säger det något om att kan nå´n, så är det inte bara Canon utan också kinesiska kvinnor.

Den blott 16-åriga Hou Yifan har nyligen blivit världens främsta kvinnliga schackspelare.

Samtidigt är hon den yngsta som någonsin blivit världsmästare i schack, män inräknade.

Och då är det inte som ett resultat av att schack blivit någon innesport i Kina. Tvärtom, bara 1 procent av de 1,2 miljarderna invånarna sägs ägna tid åt det brädet.

Yifan kommer dessutom från vischan. Men hennes föräldrar upptäckte att hon hade talang och redan som 9-åring kom hon i lära i Beijing. Som 14-åring blev hon grandmaster.

Trots sitt underbarnsstatus är hon förmodligen mycket mindre excentrisk än Bobby Fischer - även om det kanske är med henne som med Fischer: när han tillfrågades hur han blivit så framgångsrik schackspelare svarade han: I just got good.